Vad är ett paradis och varför drömmer vi om det? Enligt Bibeln var Eva och Adam i paradiset, men dem sökte ändå efter mer. Om ett paradis i nutidens moderna värld fanns, vore det något fysisk som ens drömmiljö och plats eller är det ett känslomässigt tillstånd vi försöker hitta/uppnå? Är människor generellt sätt bara inte nöjda med det vi har.. borde vi vara nöjda?

 

Det ironiska är att hur många gånger jag säger det tlll mig själv så vet jag inte om jag själv någonsin kommer tro på det. För jag är lite av ett kontrollfreak och tanken på att inte veta hur framtiden ser ut skrämmer mig, men det försöker jag ignorera med att göra något som jag aldrig trodde att jag skulle våga. Men det krävdes en rejäl dos ångestattack innan jag insåg min verkliga rädsla. 

 

Jag börjar som smått inse att det inte är solsemester jag är på. Jag försöker vänja mig vid en vardag som består av flipp-flopp till skolan. Jag ser på det lite som en paus från mitt riktiga liv, där det inte är någon press från att jag i framtiden ska jobba med det jag lär mig här utan att det bara är nu som gäller. Jag försöker fokusera på att se något intressant i allt. 

 

En annan tanke.. varför har vi minnen om vi ska leva i nuet? Då har man väl inte tid att titta tillbaka?

Ett minne jag vill dokumentera från denna veckan är när jag vaknade, i torsdags tror jag, och kunde se toppen av vulkanerna för första gången. Himlen var blå och molnfri, jag kunde till och med se de små vita byggnaderna högst uppe för astronomiforskning. Ett bättre tillfälle för citatet "Så nära men ändå så långt borta" finns nog inte. Allting var så klart så det kändes som jag kunde sträcka ut min hand och röra det, men det såg ändå ut att vara så långt borta i fjärran. På bilden går det knappt att urskilja berget i horisonten, man måste se det i verkligheten.